Var tjugonde år försöker entusiasterna driva igenom att skattepengar ska användas för att bygga reaktorer.

Den här ledaren av Tomas Kåberger publicerades ursprungligen i Dagens ETC.

Kärnkraften har nog kostat världens skattebetalare mer per kWh än något annat energislag. Kärnkraften har lockat regeringar därför att civil kärnenergi ger länder kunskap, utrustning och material som också kan användas för att tillverka kärnvapen. Så även i Sverige. I den socialdemokratiska partistyrelsens protokoll från 21 februari 1956 står:

”Däremot är det säkert, att något vapenplutonium kan man inte få på snabbare väg än genom än genom utvecklandet av atomenergi för fredliga ändamål.”

Fysiker har velat ha forskningsresurser, och vill gärna visa att kärnfysik inte bara ligger bakom massmord med kärnvapen och radiologiska skador efter vapentester, utan också kan göra något gott i världen. Entusiastiskt har dessa akademiska fysiker underskattat kostnader och problem inför beslut om investeringar i reaktorer. Projekten har varit svåra att avbryta när problemen visat sig.

Den första civila reaktorn i Sverige byggdes kring 1960 i Ågesta. Den skulle kostat 40 miljoner kronor och varit färdig 1960. Den kom att kosta över 200 miljoner och var klar 1963.

Nästan alla reaktorer i som har byggts i världen har blivit försenade och fördyrade. Det är svårt att hitta exempel på motsatsen.

Var 20:e år tycks entusiasterna försöka driva igenom att skattepengar ska användas för att utveckla och bygga reaktorer. Det har lyckats förr.

När man för 20 år sedan talade om en europeisk satsning på en ny generation avancerade reaktorer skulle dessa inte bara vara säkrare än tidigare reaktorer, utan billigare och gå snabbt att bygga. När Finland beställde en sådan pekade flera svenska politiker på Finland som föredöme. Vi borde följa deras exempel eller riskera att bli beroende av att importera billig el därifrån.

För att sänka kostnaderna genom upprepning började man bygga en likadan i Frankrike och två i Kina. Alla dyra och försenade. Fiaskot med dessa reaktorer är idag en belastning på finska företag och franska skattebetalare och källa till en konflikt mellan Frankrike och Kina om säkerhetskrav. Bränsleelement läcker, kanske på grund av korrosion.

Reaktorerna skulle kostat cirka 30 miljarder kronor styck. Franska riksrevisionen hävdar att den som byggs i Frankrike kommer att kosta cirka 200 miljarder kronor innan den blir färdig – och då minst tio år försenad.

Det är ungefär en lika stora fördyring som Ågesta.

När de senaste två reaktorerna i Sverige togs i drift i mitten på 80-talet kostade dessa så mycket att det hade behövts ett elpris på över 40 öre/kWh för att de skulle vara lönsamma. Värdet av den el som såldes på marginalen var bara cirka 10 öre/kWh. Staten fick då gå in med ett oplanerat direkt stöd på fem miljarder kronor till ägarna.

Varje gång stora reaktorer blivit orimligt dyra har kärnkraftens entusiaster föreslagit att man istället ska bygga små reaktorer. Gärna serietillverkade och utspridda.

Asea Atom utvecklade för 40 år sedan små reaktorer som kallades Pius och Secure. Men ekonomiskt var också dessa hopplösa.

I USA slutade man bygga civil kärnkraft när kostnaderna blev tydliga. Ingen reaktor har byggts färdigt som beställts efter 1973.

Erfarenheterna bakom denna skepsis beskrevs av en av de mest erfarna reaktorteknikerna i USA vid den tiden, Hyman Rickover. Han hade lett utvecklingen av de reaktorer som drev amerikanska flottans fartyg och hade dessutom lett bygget av världens första kommersiella tryckvattenreaktor.

Plågsamt relevant i dagens svenska diskussion om små reaktorer framstår det Rickover sa inför den amerikanska kongressen den 19 mars 1970:

”Den akademiska reaktorkonstruktören är en dilettant. Han har ännu inte tvingats ta något verkligt ansvar i förhållande till sitt projekt. Han kan unna sig lyxiga utsvävningar i eleganta idéer vars praktiska problem avfärdas som tekniska detaljer. Verkliga reaktorkonstruktörer måste leva med dessa tekniska detaljproblem. Fast de är obehagliga och svårhanterade, måste de lösas i verkligheten och kan inte skjutas på framtiden. Att lösa dem kräver arbetskraft, tid, och pengar. Tyvärr är det så, för dem som måste fatta stora beslut och som saknar detaljerad kunskap om reaktorteknik, och lika illa för den intresserade allmänheten, att det är mycket lättare att förstå den akademiska beskrivningen än den praktiska.”

Lite senare i förhöret sa han:

”En akademisk reaktor har nästan alltid följande egenskaper:

1: Den är enkel.

2: Den är liten.

3: Den är billig.

4: Den är lätt.

5: Den kan byggas snabbt.

6: Den är flexibel och kan tjäna olika syften.

7: Den kräver inte mycket teknisk utveckling utan kan använda standardkomponenter.

8: Den under utveckling och har inte byggts ännu.

En verklig reaktor, å andra sidan, kännetecknas av att:

1: Den byggs i verkligheten.

2: Den är försenad.

3: Den kräver massor av teknisk utveckling av teknik som kan verka trivial. Korrosion är ett särskilt problem.

4: Den är väldigt dyr.

5: Den tar lång tid att bygga på grund av ingenjörstekniska problem.

6: Den är stor.

7: Den är tung.

8: Den är komplicerad.”

Han har inte blivit motbevisad på de 50 år som gått.