Den här artikeln publicerades ursprungligen i Dagens ETC.

Energieffektivisering är i ropet. I och med de höga elpriserna har svenska elföretag i år fått rekordmånga föranmälningar om anslutning av solcellsanläggningar. Men det är inte bara storföretagen som märker av det ökade intresset för solceller. Telefonen har även börjat ringa hemma hos 79-åriga Sigbritt Nordlund i Hägersten i södra Stockholm.

– Jag har ju försökt få grannarna att ­engagera sig i det här sedan 2015. Men först nu, när det brinner i knutarna med de höga elpriserna, passar det, konstaterar hon skämtsamt.

Sigbritt Nordlund har dukat fram jord­nötter och äppeljuice i bostadsrättsföreningens samfällighetslokal. Förr om åren var det här det gamla 40-talshusets kolrum. Kolet har genom decennierna bytts ut till först olja, sedan fjärrvärme och så till sist bergvärme. Nu är de gamla kolgluggarna ombyggda till fönster och väggarna målade i halmgult. Bakom dörren i hörnet står bergvärmepumpen.

Snart väntar besök från en grannförening som vill veta mer om de energibesparingar som Sigbritt Nordlund var med att driva igenom i huset för snart tio år sedan.

2012 presenterade hon, som då var ord­förande i bostadsrättsföreningen, en rad olika åtgärder för att energieffektivisera föreningens hus. Redan året därpå inleddes arbetet.

Fönster isolerades, värmesystem digitaliserades och bergvärme installerades. 2015 lades ”kronan på verket”: 240 kvadratmeter solceller på taket. Med de nya energieffektiviseringarna lyckades föreningen kapa användningen av köpt energi med två tredjedelar.

”Handlar om klimatet”

Eftersom föreningen i samma veva valde att slopa de individuella elräkningarna, för att istället låta hushållselen gå på föreningens elkablar, har projektet i praktiken inneburit en avgiftssänkning på mellan 3 000–4 000 kronor per år. Något som för Sigbritt Nordlund viss­erligen är sekundärt.

– För mig handlar det här om klimatet, inte om elpriser eller avgifter, säger hon.

Sedan solcellerna kom på plats har Sigbritt Nordlund försökt få fler föreningar att göra samma sak – att isolera fönstren, ordna termostater till radiatorerna, byta ut gamla uttjänta värmesystem och inte minst att installera solceller.

Färdig paketlösning

Grovjobbet var redan gjort och Sigbritt satt på kunskapen – nu fanns en färdig paket­lösning som även andra föreningar skulle kunna kopiera, tänkte hon.

– Det finns en massa 40-talskåkar i varenda förort i hela landet, och ute på vischan. Vi hade gjort hela arbetet från grunden, utan förkunskaper, och nu var målet att inspirera så många som möjligt att göra samma sak. Vi hade liksom en färdig paketlösning. Så när vi hade gjort klart allt här så satte jag upp lappar på alla portar på gatan, den är ju lång, och bjöd in till informationsträffar, säger Sigbritt Nordlund.

Inledningsvis var också intresset från grannarna stort. Vid en träff hösten 2015 var samfällighetslokalen fullsatt. Men efter några månader slutade de föreningar och privata hyresvärdar som tidigare verkat så engagerade att höra av sig.

– Jag gjorde mitt bästa för att hålla kontakten. Folk hade skrivit upp sina mejl­adresser och jag brukade skicka lite extra information. Men till slut fick jag inga svar tillbaka. Det rann ut i sanden helt enkelt. Men jag vet ju såklart inte om folk kanske har gjort något åt sina fönster eller annat som inte syns, säger hon.

Delaktighet är nödvändigt

Samtidigt anser Sigbritt Nordlund att det krävs mycket av en styrelse för att lyckas driva igenom stora förändringar i en bostadsrättsförening, vägen var inte spikrak heller i hennes förening. Det krävs både tid, kunskap och en engagerad grupp grannar.

– Det gäller att göra medlemmarna så delaktiga om möjligt. Det finns mycket tvivel hos folk. ”Lönar det sig, lönar det sig inte?”, och så vidare. Genom att berätta om vårt hus så hoppas jag att vägen blir enklare för andra, säger hon.

Så kom elkrisen – och med den ett ökat intresse för solceller.

– Nu hör folk för första gången av sig på eget initiativ. Tidigare är det ju jag som har tagit initiativet till att ses.

”Kimatklockan tickar”

Det har gått några år sedan det fullsatta mötet hösten 2015 och Sigbritt Nordlund bläddrar hastigt igenom den trave dokument som ligg­er framför henne, för att snabbt fräscha upp minnet. Det är många siffror att hålla koll på. Samtidigt försöker hon få styr på projektorn – den ligger som på ett torn av papper, pärmar och böcker, och vill inte ligga still.

När den besökande föreningen kommer har det börjat skymma.

– Välkomna! Klimatklockan tickar och det behövs energieffektiva åtgärder, inleder Sigbritt Nordlund.

– Bostadsrättsföreningarnas dilemma är att det krävs ganska mycket tid. Bostäderna står för 39 procent av koldioxidutsläppen i det här landet och enligt Energimyndigheten så är bara en procent av dem energieffektiviserade. Därför behöver vi hitta åtgärder som kan genomföras nu.

Sedan listar Sigbritt Nordlund de förbättringar som har följt energieffektiviseringen av huset. Inga elräkningar för hushållen, bättre inomhusklimat med jämnare temperatur, inget drag från fönstren. Och inte minst: egen el från solcellerna på taket. De genererar i runda slängar 32 000 kilowattimmar per år.

”En tung känsla”

Tre timmar senare är mötet över. Om några veckor väntar nästa. En ung bostadsrätts­förening från en annan stockholmsförort ­hörde nyligen av sig och bad Sigbritt om hjälp.

– Det är klart att det finns en ganska tung känsla i att det tar så lång tid med klimat­omställningen. Det är väl något jag delar med många, att jag försöker hålla modet uppe på något vis. Samtidigt går ju utvecklingen åt fel håll och utsläppen fortsätter att öka. Trots alla klimatkonferenser. Ska man vara realistisk så går det ju rätt mycket åt skogen, säger hon.

– Men jag vill göra så mycket jag kan, och det här är min grej! Det är det här jag kan bidra med, som inte alla andra kan.

Adam Daver