Lista: de sju största problemen med kärnkraft.

Den här artikeln publicerades ursprungligen i Dagens ETC. 

Extremt lång uppstartstid

Tiden från planering till driftstart för samtliga ­reaktorer som hittills har byggts i världen har legat mellan 10 och 20 år, eller mer.

Det har exempelvis tagit 21 år från beslut till ständigt uppskjuten elproduktionsstart för reaktorn Olkiluoto 3 i Finland, och anläggningen har fortfarande inte kunnat kopplas till elnätet. Bygget av kärnkraftverket Hinkley Point C i ­Somerset, England, fick tummen upp av den brittiska regeringen 2008, men kommer inte att dra igång förrän 2026, om allt går enligt planerna. Detsamma gäller Flamanville i Frankrike. Som en jämförelse tar uppstarten för storskaliga vind- och solkraftsparker i genomsnitt 2–5 år. De långa uppstartstiderna för ny kärnkraft är också en av anledningarna till att flera forskare avvisar kärnkraften som klimatlösning, däribland Mark Jacobson, professor i civil- och miljöteknik vid Stanford-universitetet i USA.

Höga kostnader

Enligt den nordamerikanska konsultfirman Lazard – som jämför kostnader för olika sorters elproduktion – kostar kärnkraftselen drygt 1 400 kronor/megawattimme (MWh). Det kan jämföras med 385 kronor/MWh för storskalig solkraft. Siffrorna avser förhållanden i USA, 2018. Enligt samma rapport kostar storskalig solel knappt 750 kronor/MWh i norra Europa, men det är värt att påminna om att priserna för sol- och vindel går ner medan det omvända gäller för kärnkraften. Lazard anger kostnader enligt LCOE (Levelized Cost of Energy) vilket ger en produktionskostnad per kWh som gäller under hela livslängden, men kostnader för olyckor som kan inträffa ingår inte. Det gör inte heller de skyhöga kostnaderna för slutförvaret av det använda kärnbränslet – kostnader som ökar ju mer avfall som bildas och som fortsätter i åratal efter att reaktorerna avvecklats och inte längre ger några inkomster.

Ökar risken för spridning av kärnvapen

IPCC har uppmärksammat att länders förmåga att få fram plutonium och anrika uran ökar i takt med andelen kärnkraftsenergi. Kärnkraftsreaktorer medför tillstånd att importera uran, som kan anrikas för vapenanvändning. Plutoniumrester från kärnkraftsreaktorer kan också användas för att bygga ett kärnvapen. Det betyder inte att varje land som satsar på kärnenergi också bygger vapen, men historiskt sett har det hänt – och klimatpanelen uppmärksammar risken. De små modulära kärnreaktorer – SMR – som ny byggs och sprids över världen ökar risken. I exempelvis Sverige vill kärnkrafts­entreprenören Janne Wallenius bygga en reaktorfabrik för SMR i Oskarshamn.

Risker med uranbrytning

Att bryta uranmalm är numera förbjudet i Sverige. Men det krävs som bränsle för kärnkraft. Därför importeras uran från andra länder, vilket ger omfattande transporter och kan orsaka arbets-, miljö- och hälsoproblem för människor i och i närheten av gruvor där uranet bryts.

Risk för härdsmälta

1,5 procent av alla kärnkraftsverk som byggts har drabbats av någon form av härdsmälta. ­Fukushima och Tjernobyl är de stora katastroferna, men även mindre katastrofala olyckor har inträffat. I Sverige var en härdsmälta nära på Forsmarks kärnkraftverk år 2006. Kärnkraftsindustrin hävdar att nya reaktorer är säkrare när det gäller risken för härdsmältor. Men det är inte bevisat och det finns inga garantier för att de kommer att bli byggda och drivna korrekt, eller att naturkatastrofer eller terrorattacker inte kan leda till allvarliga olyckor.

Kärnkraften är inte klimatneutral – tvärtom

Påståendet att kärnkraften är koldioxidneutral stämmer inte. Det finns inga kärnkraftverk som ger noll, eller nära noll utsläpp. Driften kräver gruvbrytning och anrikning av uranet, som sedan ska omvandlas till kärnbränsle vilket orsakar utsläpp. Vattenångan och värmen från kärnkraftverken ger också växthusgasutsläpp. Enligt Standford-professorn Mark Jacobsons forskning i storleksordningen 4,4 gram koldioxid­ekvivalenter/kWh.

Men de största utsläppen härrör från elförbrukningen under den långa byggtiden innan de nya reaktorerna kan tas i bruk. Det handlar, enligt Mark Jacobson, om 64–102 g koldioxidekvivalenter/kWh (CO2e/kWH) av de totala utsläppen på 70–178 g CO2e/kWH – sett i ett hundraårsperspektiv. Det kan jämföras med 7,85–26,9 g CO2e/kWH för storskalig solkraft eller landbaserad vindkraft som bara ger 4,8–8,6 g CO2e/kWH i utsläpp.

När reaktorerna gjort sitt ska de dessutom avvecklas och rivas, en långdragen process som också måste tas med i utsläppsberäkningen.

Riskerna med det högstrålande avfallet

Trots att den svenska kärnkrafts­industrins slutförvarslösning ifrågasätts av framstående forskare fick den grönt ljus av regeringen häromveckan. Både platsvalet och kopparkapslarna som det använda högaktiva kärnbränslet ska inneslutas i har ifrågasatts ur säkerhetssynpunkt.

Även om berggrunden där kapslarna ska förvaras kan stå emot läckage, så hjälper inte det om radioaktivitet läcker ut i gångarna som byggts ner i berggrunden, enligt kritiker. Slutförvaret måste hålla tätt i minst 100 000 år – i annat fall kan miljö, vattenförsörjning, odlingar, djur och människor ta allvarlig skada. Ju mer använt kärnbränsle som måste slutförvaras, desto större risk för läckage av radioaktiva ämnen.