Krönika.

2021-11-23 15:33
Northvolts fabrik i Skellefteå. Foto: Axel Hilleskog/SvD/TT
Northvolts fabrik i Skellefteå.

Kan fossilfri industri rädda Norrland?

Den här texten publicerades ursprungligen som en krönika i ETC Nyhetsmagasin. 

Dagstidningen Dagens ETC har nyligen granskat bostadsmarknaden i Stockholm. Men det är inte bara i huvudstaden som människor profiterar på bostadsbehovet. Överallt där efterfrågan är större än tillgången ser det likadant ut, men med vissa viktiga skillnader. I söder ses bostadsbristen som en förbannelse. I norr som en välsignelse. 

Exemplet Skellefteå är ganska talande. Bostadsbristen i kommunen är skyhög och boenden hyrs numera ut för upp emot 70 000 kronor i månaden. Det är förstås fullständigt galet. Men när Västerbottensnytt träffar paret Sandra och Mohammed, som köper upp fastigheter som de sedan hyr ut till överpris, går tongångarna i dur. “Det ser positivt ut!” ler Sandra. ”Folk ringer oss dagligen!” Inslaget är förvånansvärt okritiskt, helt i linje med den Klondyke-mentalitet som just nu råder här uppe. 

Anledningen till bostadsbristen stavas fossilfria industrier. Northvolt i Skellefteå. H2 Green Steel i Boden. Hybrit i Malmfälten. 10 000 nya jobb, bara där, och regeringens samordnare tror dessutom på en 20-procentig befolkningsökning i de två nordligaste länen i takt med att nya fossilfria industrier etableras. Kommunpolitiker och näringsliv jublar. Gemene man också. Jag fattar det. Men jag förvånas ändå över den totala euforin. Ett reserverat ”Nå, vi får väl se” är ju, under normala omständigheter, ett traditionellt norrländskt svar på positiva nyheter.

Den här landsdelen har alltid varit glesbefolkad, med socknar stora som sydsvenska landskap. Men under 1800-talet upplevde Norrland en ganska markant befolkningsökning. Det var nämligen då som man på ett effektivt sätt kunde exploatera områdets naturresurser, och till det behövdes folk. Renbetesvallar blev till småbruk. Fjäll blev malmgruvor. Urskogar blev timmer. Älvar och forsar blev elektricitet. Men redan på 1950-talet började utvecklingen vända, och de senaste 60 åren har befolkningsutvecklingen varit negativ. Alla har en bror eller en syster neråt landet. Och det har onekligen präglat den norrländska självbilden. 

Med en sådan historia är det lätt att ryckas med i nybyggar­andan. Ingen vill ju vara en bakåtsträvare. Och när man lever i en landsdel som så länge betraktats som en efterbliven avkrok känns det ganska spännande att plötsligt få en stund i rampljuset. Vara centrum istället för periferi. Att välutbildade ingenjörer från Indien och USA inledningsvis får betala ockerhyror i sin nya hemstad berör ju inte direkt Marklund och Lundmark på Skråmträskvägen. Deras hus stiger i värde, och nog känns det ju roligt att barnen och barnbarnen kanske väljer att bli kvar i kommunen nu när det börjar bli jobbrush. Jag fattar.

Men jag undrar ändå hur det ska gå. Vem håller koll på arbetsmiljön när bolaget ses som en frälsare? Hur vet vi att det här inte är en kortsiktig rallarverksamhet, som vi sett så många gånger förut? Och är bostadsbristen lika charmig om 10 år, då ungarna inte kan flytta hemifrån utan sparkonto och rätt kontakter? 

Nå. Vi får väl se.