Det är mycket svårare för en konsument att få veta sitt elöverföringspris än att köpa en ny bil.
Känns det igen? Ja, att fattiga betalar mer i skatt räknat i procent per tjänad krona, jämfört med rika vet nog de flesta. Eller att en biljett blir mycket dyrare för den arbetslösa (som andel av ens inkomst) jämfört med höginkomsttagaren. Eller att inflationen – den lilla som finns – kan vara högre för den fattiga än för den rika, genom att sådant som de rika äger, bostadsrätt till exempel, ligger kvar i pris, ränta och avgifter medan fattigas hyra eller matkostnad ökar.
Men det här gäller också annat vi inte tänker på. Som något så tekniskt och tråkigt som… elnät.
Men det stämmer ändå. Trots att det bara kostar några öre per kilowattimme att skicka el i våra ledningar hem till dig så betalar du orimligt mycket och om du är miljösmart och sparar på energin får du betala ännu mer.
Det här systemet är knäppt.
Men det kommer att bli värre.
Vill man kolla elnätpriser, alltså kostnaden för att ha el in i hus och lägenhet, och kostnaden för att skicka el i ledningarna hem till dig så blir man snabbt lite sjösjuk.
Alla bolagen informerar på olika sätt, alla redovisar priserna med eller utan moms och alla lägger till elskatten lite närsom.
Det är mycket svårare för en konsument att få veta sitt elöverföringspris än att köpa en ny bil.
Litegrann beror det här på att nätbolag är monopol, det vill säga att de inte kan få någon konkurrens och därför inte jämför på samma sätt.
Men mest tror jag det beror på att man litegrann skäms för det man gör.
Det är ”svårkommunicerat”.
Förutom ständiga prishöjningar (som nu staten försöker minska med reglering) så genomför nämligen alla elnätsbolag ett omvänt prissystem. Den som sparar el får betala mer per kWh mot den som slösar.
Det finns två sätt att göra detta på.
Dels får den som sparar och har låg konsumtion betala en högre fast avgift om man slår ut den per kWh hen använder.
Dels får storanvändare rabatt på själv överföringen.
Om man tar Eon som exempel så får slösaren betala 67,4 öre medan lägenhetsinnehavaren får betala 124,2 öre.
För Vattenfall gäller att alla har samma överföringsavgift på cirka 70 öre inkl energiskatten. Såvida man inte är så stor att man är företag och köper effekt, det är en helt annan taxa och kostnaden kan då sjunka rejält.
Lilla Tranås energi kostar 60,7 öre inklusive skatt medan Kungälv Energi vill ha 64 öre för samma sak.
Ellevio i Stockholm går från extremen 86 öre till 59 öre.
Och till detta lägger vi sedan på fasta månadsavgifter som skiftar rejält mellan bolagen.
Det här systemet, med fast avgift och rörlig avgift betyder att den som minskar sin konsumtion av el kommer få proportionellt högre pris per använd kilowattimme.
Enda sättet att få lägre pris för konsumenten är om hen duschar efter klockan 22, lagar mat och bakar nattetid och tvättar till grannarnas surhet klockan fem på morgonen.
Vilket de flesta inte kan.
I grunden handlar det här om en syn på el som skapats under lång tid.
Sverige använder el som argument för att få hit datahallar och fabriker med hög elförbrukning. Sysselsättningen är motivet men det blir lite bakvänt när de sysselsatta sedan ska betala extra elavgifter för fabrikens skull.
Som helhet låser det här systemet oss i en tvångströja av avgifter som gör att det blir svårare att ställa om och skapa ett stöd för elnät, eldrift och omställning. Elnät är ju annars en fin sak, det binder samman oss alla och gör att alla kan delta i att göra ren el till varandra och skicka den dit det behövs mest.
De kommande året kommer det tvärtom bli så att svenska folket hatar sina nätbolag mer än någonsin. Det beror på att de kommer tvista i domstol om rätten att höja elnätspriserna ännu mer, medan politiken försöker bromsa.
Lösningen på lång sikt är ett statligt elnät som hanterar detta rättvist för alla utifrån vad som är bäst för klimat och plånbok. Storförbrukare får bära en större del än de små.
Ja, det är långt bort.
Men långt bort är kanske inte så långt bort om elnätsbolagen fortsätter med sin egen politik.
