Nej, nej, nej… Alla dessa envisa uppmaningar om att du inte ska individualisera klimathotet, att det är ett system som ska ändras, att det är nyliberalismens fel eller det är regeringens fel eller… Allt det där är bara undanflykter för att göra det viktiga.

Ja, kapitalismen är ett uselt system som skapar och göder klimathotet.

Ja, politiker är rädda.

Men det där är ingen ursäkt för egen passivitet.

Det är nämligen så här enkelt: Bara du kan rädda klimatet.

Annie Lööf (C) tänker inte göra det. För henne och andra partier är det bara en fråga man måste uttala sig om men mest för att säga till väljarna att det där löser sig nog trots allt. I själva verket är de enda politiker du kan lyssna på, de som lever som de lär. För klimatfrågan är individuell och global samtidigt.

När Jonas Sjöstedt (V) och Gudrun Schyman (Fi) vägrar flyga i valet så har de rätt att bli lyssnade på. Om de – som Lööf – Istället låtsas vänta på ”biobränsle” så förtjänar de inte ditt öra. Lööf klimatpolitik är problemet, inte lösningen, eftersom det hon gör är problemet.

Allt är både individuellt och ett system.

Varje nu levande människa kan varje dag ta ansvar för sitt klimatliv, bit för bit ställa om i smått (käka bara ekomat) till stort (flygstrejka). Men individers val är inte individuella, de sker inte i ett isolerat vakuum, det är som med all kamp. Det man gör och som andra samtidigt gör, skapar rörelser och det är rörelserna som är all utveckling.

De som kritiserar den som minskar sin klimatförstörelse privat för att inte se systemet eller de stora politiska förändringarna som behövs – systemändringen – gör precis samma misstag som de som förut sa att ”klasskampen går före kvinnokampen”. Det blev nämligen bevisligen väldigt usel klasskamp när man inte löste kvinnoförtrycket inom rörelserna.

Och du kan inte få en klimatpolitisk förändring om inte väldigt många klimatmedvetna lever som de lär.

Jag minns mitt första solcellsföredrag på en liten kulle i Katrineholm. Vintern 2009. En delegation ekobönder kom på besök, det var kallt som bara den och allt låg under en halvmeter snö. De kom i par i varsin stor bil och kylan gjorde att alla satt kvar med tomgången på för att slippa frysa tills vandringen började.
Jag frågade då en av de mest entusiastiska om varför de fortsätta bränna diesel när vi skulle titta på ren energiproduktion.

– Jamen, det den bilen gör är så lite jämfört med alla andra bilas utsläpp, sa han.

Och det stämmer ju.

Men det var ju ett uselt argument för att öka utsläppen lite till.
Och självklart var det inte dessa besökare som satte igång solcellsrevolutionen i Sverige. Utan de som ville leva som de lär.

Vi kan inte skylla på Donald Trump, på Vattenfall, på Lööf eller på alla rika som ignorerar problemet, de är inte ansvariga för det vi själva gör. Lösningen är alltid att organisera sig för förändring men ingen organisering blir på riktigt om man ser att lösningen handlar om en själv.

För några dagar sedan drack jag en klunk av fermenterad hästskit för att visa entusiastiska nyfikna hur ren näringslösning det blir för matjorden. (Det smakar som surt vin och ja, jag ska förklara mer i en artikel om några veckor.)

Min poäng är att det man lär sig måste man också leva ifall något ska förändras.

Det går inte att klaga över Volvos förstörande produktutveckling och sedan köpa deras smutsiga bil.

Det går inte att klaga över SJ och sedan åka flyg.

Och nej, det går inte att käka Ikeas köttbullar när deras vegobullar faktiskt smakar bättre.

Nyliberalismen måste ersättas, kapitalägarnas makt över energi och produktion måste brytas, jordbrukets förstörelse av matjorden måste ändras men att inse det är bara det första lilla steget, det enkla steget. Det svåra är att göra det enkla själv.

Varje dag får jag hoppfulla berättelser om lösningar på våra globala problem. Alldeles nyss en rapport om hur grafenfilter (filter för mycket, mycket små partiklar) kan avsalta och rena havsvatten jättebilligt, vilket löser världens stora vattenbristproblem. En annan rapport berättar om hur lithium kan utvinnas med liknande teknik direkt ur havsvattnet. Och en tredje om hur alla byar i Sverige kan skapa gemensamma avlopp utan slam och utsläpp.

Tekniken är inte problemet, den är vår vän, det är de ekonomiska krafterna som bromsar och ignorerar den som gör att förstörelsen fortsätter.

Men den största ekonomiska kraften på jorden är faktiskt du och jag. Och några miljarder människor till.

Förra veckan fick jag frågan vilka ekonomiska beslut som behövs för att rädda klimatet. Ekonomiskt är det en enkel sak. Av världens 450 000 globala miljarder i BNP behöver vi klimatinvestera cirka 2 000 miljarder per år. Det är 0,5 procent i klimatskatt!

Eller, det räcker med några procent av världens rikas förmögenhetstillväxt för att ekvationen ska gå ihop. Eller att vi byter en fjärdedel av världens 8 500 miljarder kronor i militärrustning till klimatförsvar. Eller…

Det där är bara skylla ifrån sig siffror.

Det betyder inget.

Det faktum att ETC-tidningarnas läsare tillsammans lånat ut eller själva satt upp solceller för över 200 miljoner kronor på några få år betyder däremot att vi gjort en större insats för klimatomställningen än Vattenfall och Eon i detta land.

Det är precis så enkelt i grunden.

Bara du kan rädda klimatet.