”Varför pratas det så lite om riskerna med kärnkraft?”

Inskickad fråga: ”Är avfallsproblemet löst? Är uranet inte lika farligt längre? Har jag missat något?”

Den här texten publicerades ursprungligen i Dagens ETC.

Fråga:

Hej!

Jag tycker det talas och skrivs alldeles för lite om riskerna med kärnkraften. Har jag missat något? Har man löst avfallsproblemet? Är uranet inte lika farligt längre? 

Det enda som antyder att det finns osäkerheter är pratet om hur dyrt det är och hur lång tid det kommer ta innan man kan ta något nytt i drift. Hur ligger det till egentligen?

/Lena

Svar: 

Hej Lena,

Tack för den viktiga poängen bakom din fråga. 

De som är födda efter 1970 missade kärnkraftdebatten under 1970-talet. De har inte fått lära sig så mycket om hur joniserande strålning från radioaktiva föroreningar orsakar cancer, genetiska effekter och hjärt- och kärlsjukdomar. Inte heller om hur kärnkraft medför att kompetens, utrustning och klyvbart material för tillverkning av kärnvapen sprids i världen.

Kärnavfallets långsiktiga problem är inte lösta. Det som hänt är istället att forskare kunnat visa att de kopparklädda tunnor det mesta radioaktiva avfallet ska placeras i kan korrodera sönder efter hundra istället för hundra tusen år. Då beslutade riksdagen att reaktorägarna slipper ta det ekonomiska ansvaret för vad som händer när förvaret fyllts och dörren stängts om 50 eller 75 år. Staten tar alltså över – en hemsk generositet med framtida skattebetalares pengar.

Uran och andra radioaktiva ämnen framstår idag som farligare än vad som tidigare antagits. Särskilt intressant är en vetenskaplig studie från 2002 som visade att barn till arbetare i brittiska Sellafield-anläggningar löpte högre risk att få blodcancer om fäderna utsatts för strålning innan barnen avlades.

Men samtidigt borde argumenten om att kärnkraft är dyrare än förnybar el samt att den tar så lång tid att bygga att nya kärnkraftverk inte kommer hjälpa oss undgå risken för ohanterliga klimatförändringar räcka för att stoppa kärnkraftbyggen. 

Det är enbart lusten att kunna producera kärnvapen som kan fungera som motiv. Frågan är om det är det majoriteten i Sverige vill ha. Folk i allmänhet kan inte använda kärnvapen – men däremot dö av dem.

Tomas Kåberger

Professor i industriell energipolicy vid Chalmers