Vi behöver inte höja någon skatt alls för att investera oss ur klimatkrisen.

Den här ledaren av Johan Ehrenberg publicerades ursprungligen i Dagens ETC. 

Att det ”går bra för Sverige” är ord som lite yrvaket börjar dyka upp i svenska borgerliga medier. Och det är delvis sant, den svenska coronapolitiken har inte slagit lika hårt mot ekonomin som i andra länder och den svenska stödpolitiken till framförallt företag och finansmarknad har varit en gigantisk krockkudde som gjort att landet idag befinner sig på samma nivå ekonomiskt som före pandemin. Det är en rekordåterhämtning.

Nu betyder inte det att vardagen är bra, massarbetslösheten har ökat och kommer behållas genom politiska beslut, inkomstskillnaderna har accelererat, aldrig har så få blivit så rika som under pandemin i Sverige. Ojämlikhet, utsliten vård, ojämlika skolor – allt det har förvärrats men det BNP visar är vilken kraft det ligger i ett samhälle som använder offentliga sektorn som en motor i ekonomin.

Det här är ingen nyhet, det lärde vi oss redan 1945 till 1973 i de rika länderna där välfärden utvecklades så snabbt att ingen hängde med. Genom stora offentliga investeringar bland annat. Forskning, utbildning, infrastruktur med mera. Inte ens dåtidens marxister förstod vad som hände, kraften i en aktiv offentlig statsmakt efter krigets förstörelse var mycket större än de förstod.

Pandemin är en repetition, men även denna gång kommer läxan snabbt att glömmas, Magdalena Andersson (S) kommer inte ändra budgetpolitik och de borgerliga kommer fortsätta slåss för privatisering och överföring av offentliga rikedomar till privata ägare.

Det här är en brutal insikt vi måste ha.

Klimatkrisen är inte över, den har knappt börjat, men det finns ingen klimatkrispolitik trots att vi har råd med alla insatser som behövs.

Sveriges klimatpolitik är en återvändsgränd, politiken storsatsar på program som i huvudsak handlar om att i grunden bränna skog och använda biooenergi vilket gör att svenska utsläpp kommer öka kraftigt kommande 20 år. Just nu räknas inte det, men självklart kommer omvärlden inte acceptera det här bara för att svensk klimatpolitik tror att det finns ”gröna utsläpp”.

Det mest absurda är att Sverige samtidigt är det land som – efter Norge – har enklast att ställa om och dessutom enklast kan finansiera allt vi behöver göra. Våra överskott är så stora så att vänsterkrav på högre skatter är helt onödiga om man med det vill finansiera omställningen.

I klartext: Vi behöver inte höja någon skatt alls för att investera oss ur klimatkrisen.

(Ökad skatt är istället något man kan använda för att göra livet rättvisare och tryggare, utjämna klasskillnader och könsojämlikhet. Men det behövs inte för omställningen.)

I snart 25 år har jag och ekonomen Sten Ljunggren årligen granskat statens budgetar och varje år visat på den offentliga sektorns finansiella förmögenhet. Senaste diagrammet från vårbudgeten 2021 ser här intill.

Det här är den viktigaste frågan för miljörörelser och vänsterkrafter som man tyvärr missar helt. Istället för att diskutera ”statsskuld” som finansministern använder för att bromsa vad vi måste göra, borde man se vilken enorm förmögenhet vi har som måste användas.

Det är alltså 1 235 miljarder kronor enligt vårbudgeten – och den siffran kommer stiga kraftigt eftersom pandemikrisen så snabbt utraderades.

Med den pengaförmögenheten – som idag i huvudsak är placerad som spekulationskapital på börserna och andra kortsiktiga finansmarknader – finns inga ekonomiska hinder för en verklig klimatpolitik.

Men istället grälar man om det ska vara höghastighetståg eller inte, man tar inte tag i offentliga bostäder, man låter jordbrukets omställning bli en fråga för LRF och varken MP eller V har en investeringplan för energiomställningen utan överlåter det till ”marknaden”, vilket innebär att karteller i praktiken styr och bromsar det som hotar deras affärsmodeller.

Vill man ställa om så måste man ändra offentlig politik runt våra gemensamma rikedomar. Förutom att använda de egna pengarna (snart 1 500 miljarder) kan Sverige enkelt låna upp lika mycket till nästan ingen kostnad alls. Den totala investeringsbudgeten på tio år kan då lätt vara 3 000 miljarder.

Och hur skulle de då användas?

Ja, detta är ju klimatpolitiken kärna, något att öppet diskutera vidare.

Min gissning är som följer:

500 miljarder på tio år till ny och renoverad järnväg.

200 miljarder till elektrifierade vägar.

50 miljarder till skrotpremie (typ 50 000 kronor) för fossila bilar.

250 miljarder till solel på alla hus.

500 miljarder till nya klimatsmarta hus och till energieffektiviserande av gamla.

500 miljarder till att rädda fjärrvärmen från sig själv och ställa om till biokolseldning, värmepump och geoenergi.

200 miljarder till ekojordbruk med egen näringsproduktion utan utsläpp.

500 miljarder i ersättning för bevarade skogar som kollager.

300 miljarder till forskning och utveckling och produktion av bland annat lagerteknik för el och värme (sommarens värme kan försörja alla hus även vintertid).

Klimatkrisen beror på tre ben: energiproduktion, matproduktion, skogsavverkning. Det är här investeringarna måste bita först. Ett sådant här program blir en boost för ett samhälle. Se bara hur norrländska städer som Skellefteå idag utvecklas. Det skulle rätt omgående ta bort massarbetslösheten, vara en jättemotor för integration och snabbt öka det offentligas skatteintäkter när fler kan jobba och privata investerare måste hänga på.

Så varför lägger inte S, MP eller V fram det här?

Fråga dem!

Den andra sidan gillar det inte. Finansmarknaden skulle förlora, rikedom omfördelas, och maktsfärerna som styr idag skulle förlora inflytande.

Det finns ingen ekonomi som stoppar omställningen.

Bara en märkligt räddhågsen politik.