Den här artikeln publicerades ursprungligen i Dagens ETC.

Sverige är ett bilindustrins land. Få varumärken lär vara lika förknippade med Sverige som Volvo och Saab. Färre lär förknippa oss med ett elbilsland. Är det något nordiskt land som är elbilsland, så är det Norge.

Varför har omställningen gått så trögt här?

– Framför allt gick det långsamt i början. Den svenska bilindustrin var inte ointresserad, men risken med att byta teknik var länge för stor för industrin, för att de skulle våga ta klivet. Och nej, man kan inte säga att Volvo har varit ledande, det är de för små för, säger Anders Grauers, forskare i elfordons­system på Chalmers.

Men ambitioner fanns. Redan under tidigt 90-tal tog Volvo fram ett antal hybridmodeller. Någon stor produktion var det dock aldrig tal om. Och tio år senare handlade det mesta istället om så kallade miljöbilar. Etanol och biogas var framtiden. Sam­tidigt syntes en annan framtid i Norge – här fanns en av få elbilsfabriker i världen. På Oslos gator kunde den lilla norskproducerade elbilen Buddy ses rulla. Några år innan Saabs konkurs fanns dock planer på att även Saab skulle börja producera elbilar. De planerna levde vidare efter Nevs uppköp. Men någon storskalig elbilsproduktion blev det inte här heller.

– Det var nog ganska dömt att misslyckas. Att köpa en elbil då var att ta en ganska stor risk. Köper du den då från ett litet och ekonomiskt svagt märke? Förmodligen inte. Kunder som vågat satsa på en helt elektrisk Saab fanns nog inte.

Volvo då, deras elbilsproduktion har dragit igång nu och de har som mål att bara producera elbilar 2030, men varför har det tagit sådan tid?

– Jämfört med de flesta biltillverkare har de egentligen inte varit så långsamma. Tesla har förstås varit snabbare, men de hade ingen annan bil­produktion från början. Toyota har också varit före på många sätt. Volvo är en liten spelare, att skifta teknik är en stor investering. Nu har vi lite av en ketchupeffekt, medvetenheten kring klimatet har ökat och tekniken har hunnit ikapp, och Volvo är nu drivande i elektrifieringen. Risken att stå kvar i den gamla tekniken har blivit större än risken att gå för tidigt. Industrin har nått en tipping point.

Har de väntat på att marknaden ska vara tillräckligt stor, är det efterfrågan som drivit på?

– Det är klart att det har spelat roll. Tesla väckte marknaden, och nu har den växt betydligt. Teknikutveckling och billigare bilar gör att fler vågar ta steget till elfordon. Nu handlar det mest om hur snabbt det kommer gå, och hur mycket gnissel det blir i omställningen.

Tror du att Volvo lyckas med sitt elbilsmål och helt slutar producera bensin- och dieselbilar?

– Ja, det tror jag. Förra året var cirka en fjärdedel av bilarna som såldes i Sverige rena elbilar, och lika många laddhybrider. Om ett eller två år tror jag vi kan vara uppe i hälften elbilar. Min bild är att det går så fort som industrin klarar nu.

Gnisslet i omställningen, vad kan det vara?

– Gruvindustrins kapacitet blir en utmaning, som att leverera vissa material till batteritillverkningen, och även laddinfrastrukturen måste byggas ut i tillräcklig takt. Elnätet som ska mata infrastrukturen kan dock bli en flaskhals. Sedan handlar det om att bygga upp industriell kapacitet, både för att producera bilarna och för batterier och elmotorer i den mängd som behövs. Det är jätteindustrier som ska ställa om till en helt annan teknologi. Problemet är inte att finansiera detta på sikt, för hela systemet för elfordon kommer att bli lönsamt. Utmaningen beror på att omställningen bör gå snabbt för klimatets skull.

Karin Annebäck