Energi.

2021-05-03 03:00
Tomas Kåberger Bild: Johan Nilsson/TT
Tomas Kåberger

Så ska Sverige göra för att garantera en trygg elförsörjning

Teknik som krävs för att använda förnybara energikällor har blivit billig. Det har gett oss möjligheter att bygga ett energisystem där makten, ägandet och vinsterna av energiförsörjningen är utspridd. Men om inte många medvetet försöker använda dessa möjligheter kommer makthunger och girighet ta möjligheterna ifrån oss. Då är vi snart fast i ett nytt, centraliserat elsystem, skriver Tomas Kåberger. 

Den här texten är ursprungligen en ledartext publicerad i Dagens ETC.

Sol- och vindenergi finns utspridd över världen. Teknik som krävs för att använda förnybara energikällor har blivit billig. Det har gett oss möjligheter att bygga ett energisystem där makten, ägandet och vinsterna av energiförsörjningen är utspridd. Ett sådant system kan också göras mindre sårbart än dagens.

Men om inte många medvetet försöker använda dessa möjligheter kommer makthunger och girighet ta möjligheterna ifrån oss. Då är vi snart fast i ett nytt, centraliserat elsystem.

Att elproduktionen är utspridd betyder ju inte att kontrollen och ägandet över det är lika väl fördelad. Strävan efter makt och ekonomiskt vinst leder till centralisering och monopolisering. Informationsteknologin har gjort att möjligheten till central kontroll har ökat även då elproduktionen är utspridd. Med centraliserad styrning följer också sårbarhet.

Elsystemet består idag av stora växelströmsnät. Frekvensen och spänningen bibehålls genom att produktion och konsumtion hålls i balans. Variationen i konsumtionen, eller produktionen i sol- och vindkraftverk, sker på ett förutsägbart sätt som man kan hantera. Men om stora kolkraftverk, kraftledningar eller kärnreaktorer plötsligt slutar fungera kan det hända att spänning och frekvens faller och att andra produktionsanläggningar därför också stannar så att stora områden blir utan elförsörjning.

Detta kan ju också ske genom att terrorister, eller militär i krig, avsiktligt bombar kärnreaktorer, vattenkraftdammar eller kraftledningar.

Konsekvenserna av elavbrott blir allt värre därför att allt mer är elektrifierat i våra liv. Utan el slutar värmesystemen i våra bostäder att fungera. Även fjärrvärme från bränsleeldade verk är beroende av elektriska pumpar, för att pumpa runt det varma vattnet.

Maten i frysrum tinar och förstörs snabbt om elen försvinner. Den kan inte säljas därför att betalsystemen är beroende av el.

Telefoner och telesystem är beroende av el. När batterierna efter några timmar är slut kan vi bara få kontakt genom att resa. Elbilarnas batterier laddas snabbt ur, och bensin- och dieselbilar kan inte tankas därför att bränslet måste pumpas ur underjordiska tankar med elektriska pumpar. Betala för drivmedlen kan vi inte heller.

Elektrifiering med förnybar el minskar sårbarheten genom mindre beroende av importerad kol, olja, gas och uran. Men då måste de användas i robusta system. Solceller som bara fungerar när elnätet fungerar duger inte.

EU-direktivet ”om främjande av användning av energi från förnybara energikällor” har många bra ambitioner som Sverige gjort ovanligt lite för att uppfylla. Här talas om att grupper av medborgare skalbygga upp elförsörjningen med ny energiteknik. Staten ska ge sådana lokala energigemenskaper möjlighet att producera och utväxla el, med mera.

Varken de stora energiföretagen, ägarna av elnäten, deras branschorganisationer eller de svenska statliga myndigheterna har något intresse av att förverkliga dessa ambitioner. De skulle förlora marknadsandelar, ekonomiska vinster eller makt.

Centralisering går lättare, som när Sportfiskarna och elbolagen drev idén att riva många småskaliga vattenkraftverk.

Många människor skulle vinna på energigemenskaper som ordnade egen energiförsörjning. Kostnaderna kan minska och man kan göra sig verkligt självförsörjande. Men alltför få känner till de tekniska möjligheterna och ännu färre kan använda EU-direktivet och politiska processer för att övervinna de stora el- och nätbolagens motstånd.

Solenergi kan lagras i batterier, som vätgas eller som bioenergi. Hus kan därmed göras självförsörjande. Man kan hjälpas åt genom att byta energi med sina grannar. Det blir system som man lokalt kontrollerar.

Men det mesta som byggs idag är beroende av att elnäten, monopolföretagen som äger näten, och att var och en med solceller bara handlar med de, oftast stora, elbolagen.

Att använda det stora elnätet för att utväxla el behöver inte vara dåligt. Men det finns ett värde i att konstruera system så att man kan få energi till det viktigaste även om det stora elsystemet inte fungerar några veckor.

De kommersiella energibolagen maximerar vinsten och räknar med att staten och skattebetalarna ska hjälpa dem om det blir en pandemi, extremväder, terroristattack eller krig.

Men skattebetalarna som äger kommunala energibolag kan hoppas att styrelserna tänker som kommuninvånarna. Man skulle till exempel kunna ordna fjärrvärmen så att man kunde försörja pumparna med lokalt producerad el även om det omgivande elsystemet stängts ner när det är 20 grader kallt.

Det är förskräckande att samhällets rikaste investerar i förberedelser för att kunna rädda sig själva när kriser drabbar samhället. Många av dem som till vardags arbetar med att bygga sårbara energisystem och elberoende betalsystem lägger pengar på det. Andra, som också förstår riskerna, fyller ryggsäckar i garderober med vad de tror ska hålla dem vid liv några veckor.

Många fler skulle vara trygga om vi istället gemensamt satsade på lokala och robusta system.