Analys/Johan Ehrenberg.

2019-05-22 10:21
Bild: Shutterstock

Pessimister kommer inte att rädda världen

De vill rädda klimatet men säger samtidigt att det är omöjligt. Kapitalismen är för stark, tekniken räcker inte. Kvar finns bara undergången. Men nu har Johan Ehrenberg fått nog av pessimisterna som bara bromsar. För allt går att förändra. Och om man inte tror det har man utvisat sig själv från klimatarbetet.

Du har säkert träffat dem själv. Människor som i förtroende säger att de inte tror att det här kommer gå att lösa. Att omställningen i praktiken är omöjlig, Att ingen vill säga det, men så är det.

En del talar offentligt. Deras teorier skiftar men grundtesen är densamma. Omställningen kräver sådan enorm ansträngning att alla försök att hantera problemet med ny ren energi eller andra transportsystem är dömda att misslyckas. Samhället är fast i ett fossilt ekonomiskt system och varje försök att skapa ett annat är därmed att slå blå dunster i människors ögon.

En av de ledande talespersonerna är Alf Hornborg, professor i humanekologi i Lund. Hans grundtes är att själva produktion av varor och energi är så förstörande att det omöjligt går att förena med det moderna samhällets civilisation.

En annan är svenska föreningen Aspo som länge drivit tesen om peak oil (energibolag kan inte längre pumpa upp tillräckligt med fossil energi vilket obönhörligt kommer knäcka världsekonomin). Aspos teori har jag skrivit om i essän ”Springnotan”, så jag lämnar dem åt sidan här.

Men lägg till en sista grupp. De superrika, de som bygger stora gömda hem i berg och på öar för att skydda sig själva från klimatkatastrofens sociala effekter. En del drömmer om att bygga ett liv på Mars vilket är en märklig tanke då mycket lite talar för att människan klarar att skapa ett värdigt liv där om vi inte klarar att göra det på den här planeten som gör livet så lätt att leva, om vi bara sköter oss. (Tack för syret och värmen, kära planet.) Jo, jag skulle nog gärna vilja besöka Mars, men inte med dagens teknik.

Själv tror jag inte på de här teorierna.

För mig är det som att kastas tillbaka till 1970-talets början, där en udda vänster plötsligt började odla märkliga teorier om ekonomi och sociala konflikter, långt bortom det kritiska tänkandet som är marxism.

Kommer nån ihåg appelianismen till exempel?

Jo, den försvann. Men först drev Appel (en dansk ledare) tesen om att hela västvärldens arbetarklass var mutad och köpt, vilket förklarade att befrielsen inte kommit. Därför skulle den istället komma från tredje världens fattiga bönder (ja, det var mycket Mao Tse Tung i det där).

Appelianismens teori ledde till att rörelsen blev en sekt, den politiska kampen blev ju meningslös eftersom de mutade massorna inte skulle kunna agera.

På samma sätt finns det inom mer extrema delar av klimatrörelsen tankar på att det enda man kan göra är att flytta ut på landet och försöka bygga ett lokalt samhälle med lite energi, lite pengar och mycket självförsörjning. Skydda sig och sina nära i väntan på kollapsen. Problemet är bara, vilket alla som sett en undergångsfilm vet, att när samhället rasar samman i kollaps finns det inget skydd för de svaga.

Preppers som samhällsbyggande är ingen bra metod.

Detta i motsats till ekobyar och föreningar och städer som försöker utveckla en ny produktion med globala samarbeten. De som bygger på lokal egenmakt och produktion ihop med andra.

Det som är grundfel i dessa teorier är att det som är också är det som kommer att vara. Det är teorier som saknar tilltro till människans förmåga att ändra både sig själv och de system människan skapar. Det är en rätt historielös syn som betyder att man inte förstått att all utveckling är revolutionär.

Först händer inget, sedan inget, sedan inget… sedan stormas Bastiljen, slavsamhället Rom krossas,  feodalismen försvinner in i fuktiga slott, eller se hur den industriella produktionen mångdubblas på en generation och vi får mat i överflöd till en fördubblad mänsklighet.

Det här, människans enorma kunskapsutveckling i vad vi kan göra och förstå, betyder naturligtvis en lika stor förmåga att förstöra och vägra begripa. Vi kan ta ansvar för en planet och vi kan strunta i det, allt beroende på vad vi anser vara meningen med att vara människa.

Men hur ska man i det läget ens kunna förstå en pessimist?

Det finns två typer.

Den ena är borgerlig och handlar om att det inte går att skapa en framtid för alla, vi är dömda till klimatkatastrof därför att det inte går att ändra människans ”inneboende lathet och girighet”.

Sådana odlar synen på människan som egoistisk varelse, inte som en samarbetande social varelse. Den här människosynen kommer från människor som själva har det bra och som gärna vill fortsätta flyga över jorden utan hänsyn, som tycker det är nödvändigt att borra efter mer olja och som spekulerar på finansmarknaden för att det ju här och nu gör dem extra rika. Dömda till egoism. ”Vad får jag för pengarna?” som Leif Östling, direktören, sa när han skapade sin egen avsättning som chef för Svenskt Näringsliv.

En pessimism som säger att de tekniska revolutionerna inte kommer att fortsätta – vi är därmed dömda till att bränna ännu mer olja – och som alltid utgår ifrån att det man själv gör ju ändå inget betyder i det stora hela.

Varför sluta flyga när grannen köpt en ny lyxbåt?

Den andra typen utgår ifrån att det ekonomiska systemet är så starkt – det vill säga de ovanstående pessimisternas girighet och makt – att det inte går att ändra, det går inte att odla ren mat till alla, det går inte att skapa rena transporter, det går inte att få ren energi spridd över hela världen därför att makten är så brutalt oansvarig och pengarna styr och allt är ett mörker, ja, hela det kapitalistiska samhället måste bort och ersättas innan någon verklig förändring kan ske.

För mig är det här människor som gör sig maktlösa i förväg, de gör sig till spegelbilder av det de är emot, för vi kan tycka vad vi vill om kapitalismen (och som socialist är jag självklart för en annan demokratisk ekonomi) men ingen kan tro att vi hinner skapa ett nytt globalt system av ägande, produktion och makt inom de tio år vi har på oss att kraftigt vända utsläppskurvorna.

Det är dessutom inte så samhällen förändras.

Tvärtom, alla samhällen har inom sig burit fröerna till det nya som kommer, det är i dagens kapitalism den rena produktionen och rättvisa ekonomin föds, det är i vår vardag det nya som blir revolutionärt finns och eftersom det ännu inte syns fullt ut får vi helt enkelt kalla det postkapitalism.

Åter till pessimisterna. De finns politiskt samlade som grupper i olika partier och rörelser. Det finns inget enkelt ”pessimistparti”. Nationalister och fascister har definitivt en del som tror att framtiden är det som var. Högerpartierna har sina girighetsfilosofer, miljöpartierna har pessimisterna bland grupperna som tror att all industrialism och handel för alltid är detsamma som förstörande tillväxt (eller som tror att lån är detsamma som att göra ett samhälle fattigt) och bland de mest medvetna kritikerna av konsumtionssamhället finns pessimisterna som tror på kollapsen även inom nya partier som Vändpunkt eller halvnya som Feministiskt initiativ.

Grundtanken är att vi bara har ett jordklot och det har man ju rätt i.

Men man har helt fel i att det inte räcker för att försörja mänskligheten, behålla välstånd och globala resor och ett inspirerande utmanande liv där konsumtion av varor från hela världen också är en möjlighet.

Det här är en spännande diskussion.

Tyvärr förs den aldrig.

Istället använder pessimisterna en nidbild av de som tror att det är realistiskt att verkligen ställa om samhället inom de tio år vi har på oss och kallar dem naiva ”teknikoptimister”. Men om man tittar på de grundläggande lösningarna på klimathotet så består ingen av dem av ny teknik –varken energifrågan, matfrågan eller avskogningen (de tre ben som utgör klimathotet) behöver i grunden ny teknik för att lösa hotet.

Man behöver dock göra, agera.

Det vill säga använda den teknik som finns.

När Alf Hornborg i en essä i Ordfront (1/2019) ska kritisera ”grön teknik” så måste han vanställa fakta i frågan för att driva sin tes. Och eftersom han använder min bok ”Hoppet” som källa för sin kritik av ”teknikoptimism” är det enkelt för mig att se fel och missförstånd. Att han sedan vill klumpa ihop den omställning mot energibolagen jag arbetar för, med Eons reklampropaganda – alla bolag säger sig ju vilja vara ”hållbara” idag – är väl trovärdigt bara för den som inget vill göra.

Hornborg tror inte på att teknik kan göra världen hållbar.

Hans första bevis är märkligt, det är påståendet att om förnybar teknik kunde rädda världen så borde ju Kuba enkelt ha inskaffat det. Det är ett ovanligt illa valt exempel vilket jag i klimatboken om Kuba går igenom i detalj. Kuba är en diktatur som är oljedopad (först av Sovjet, sedan av Venezuela) och vars omställning aktivt stoppats av ledningen då den i praktiken skulle flyttat makten över energin till helt andra grupper än partiet. Inte ens småbönder fick producera enkel biogas i landet.

Fossil energi försvaras av maktskäl, inte av vindsnurror eller solcellers bristande effektivitet.

Men Hornborg tror att fossil energi är oersättlig eftersom han läst att förnybar energi kräver 25–50 procent av ett lands yta (räkneexempel USA) för att klara dagens energinivå.

Detta är helt fel och det är obegripligt att Hornborg driver den myten från fossilförespråkarnas värld. För att täcka hela Sveriges elbehov med solel behövs till exempel en yta motsvarande halva Öland. Vilket vi givetvis inte ska använda utan vi sätter solcellerna på ytor där vi bor och arbetar.

I själva verket är solel liksom vindel ytbesparande. En vindsnurra tar bara några kvadratmeter mark i anspråk och ett solcellstorn lika litet. Om man gör seriösa beräkningar på ytanvändande för att få fram exempelvis kraftvärme så krävs det ungefär 1 123 kvadratmeter skog för att få fram en megawattimme värme. Om man gör det med solceller istället räcker fem kvadratmeter medan vind klarar sig på bara 0,5 (”Global land outlook working paper”, 2017, tack till Carl Brundin vid institutionen för geovetenskaper på Uppsala universitet för källa). Om man med ”förnybart” menar att bränna skog eller odla bränsle så är det förvisso omöjligt på denna planet, men inte om man med solel och värmepump gör samma sak.

Och material till solceller är som sagt ingen bristvara överhuvudtaget.

Hornborg hävdar att solel bara är något för de rika och att den måste subventioneras genom vinsterna från fossil energi. Eftersom hela det moderna samhället sedan 1850 byggts på fossil energi så är det ett ihåligt argument. Man kan självklart säga att all kultur, all forskning, all matproduktion på samma sätt betalats av vinster från fossil energi. Men det visar ju bara hur viktigt det är att snarast byta till annan energi.

För tio år sedan var solel dyrare än fossil, men ska man skriva om att teknik inte kan rädda världen bör man försöka hänga med i utvecklingen. Solel är idag billigare än fossil el (sätter du den på eget tak har du el för 15 öre per kWh). Detsamma gäller vindkraft, som dock i motsats till solkraft inte klarar av att vara småskalig, det krävs megastora snurror för att få riktigt bra effektivitet.

På samma sätt sprider Hornborg påståendet att det är utsugning av lågavlönade som ligger bakom prisutvecklingen. Så enkelt är det inte. Den enorma prissänkningen beror på massproduktion och gäller både i rika länder som Tyskland och Japan som i låglöneländer som Vietnam eller Kina. Solceller görs nämligen inte i första hand av människor utan av robotar. (Det är bara på Kuba jag besökt en fabrik där människor försökte klippa och klistra ihop paneler, vilket var både dyrt och gav mycket lägre kvalitet.)

Däremot kan man förlåta att Hornborg har svårt att förstå skämt. När jag skriver att jag tror på ”solcialism” så är det en omvandling av ordet socialism, det är en ordlek och inte en ny teori om ett ekonomiskt system som automatiskt skapas med jämlikhet och demokratisk ekonomi utifrån tekniken solcell.

Klasskampen kommer vi nog inte undan om vi vill förändra makten över ägandet och ekonomin, men det är ändå viktigt att förstå vilken teknik som är utmanande för den nuvarande makten. Kollektivtrafik är en utmaning mot bilindustrin om den inte begränsas. Fri kollektivtrafik för alla är ju billigare men slår sönder affärsmodellen för de stora företagen. På samma sätt är den solel som produceras nästan utan marginalkostnad ett jätteproblem för kolkraftjättar när den ägs av de som annars skulle köpa deras el.

Hur vi producerar saker och vem som äger dem påverkar självklart samhället. Men om vi ska skapa ett nytt demokratiskt samhälle krävs mycket mer än teknik (som vi haft i 100 år för övrigt).

Det krävs medvetenhet och vilja.

Så vad beror Hornborgs teknikpessimism på? I grunden finns en sann reflektion, all teknik är sammanlänkad, den är aldrig neutral. Ångmaskinerna behövde utsugningen av bomullsplantagerna för att kapitalackumulationen skulle skapas så att de kunde utvecklas. (Att kapitalismen skapades på ryggen av slaveriet förklarade redan Marx.)

Men det som avgör om en teknik kan befria människor ur de begränsningar som handarbetet utgör är energi. Fossil energi var en revolution eftersom den gav oerhört mycket mer kraft än den kostade att utvinna.

Men vill man diskutera verklig energirikedom är det bättre att titta uppåt.

Jorden tar emot 120 000 TW från solen. Människans civilisation använder runt 16 TW.

Denna enorma, i praktiken nästan gratis, energi kan självklart föda mänsklighetens energibehov.

Men varför har den inte gjort det då?

Det är här Hornborg – liksom andra pessimister – förvandlas till fångar i sin egen teori om tekniken. De verkar ha svårt att vända på resonemanget, om nu teknik inte är neutralt utan skapas i ett produktionssystem så är det väl självklart att valet av teknik också handlar om makt, klass, kontroll och ägandets behov.

Det är inte ens slump att vi i den nya finanskapitalismen har banker som skapar oändliga mängder pengar till mer fossil energi men inte ens kan ge ett lån till en pensionär som vill ha solceller på sitt tak.

Det är inte en slump att fossilindustrin kämpat för diesel och bensin, det är inte teknik som gjort att elbilar bromsats, det är ett val av teknik som gynnat de som redan har makten.

Att delta i denna fossilienergibaserade makts myter om att annan teknik, det kan vara elbilsbatterier eller solceller, är ”mer smutsiga än diesel” eller ”alltför dyra” eller ”inte räcker” är kanske naturligt för en pessimist, men det man gör är att man därmed också väljer att inget göra, inget försöka, för det är ändå ingen idé.

Det blir en slags appelianism.

Men vad ska vi med en sådan politik till?

Ja, tänk efter här en sekund.

Detta är ju den häpnadsväckande sanningen.

Denna politik har vi ju redan från de som inget gör trots att de har både makten och resurserna i sin hand.

Vad ska vi med en vänsterpessimism som säger samma sak?

Men sedan då?

Vad kommer ur klimaträddningen, vad föds när optimister fått rätt och barnbarnen kan få ett hyggligt liv även de?

Vad händer när vi lyckats bromsa utsläpp och samtidigt utmanat energimakten och återfört makten över jordbruket till bönderna (genom att de blir självförsörjande på näring och energi) och börjat skapa cirkulär produktion i byggandet och förändrat vår konsumtion genom att bearbeta vår ångest på ett lite mer kreativt sätt än shopping.

Är den nya fina världen här då?

Nja, det kan bli en framtid där vi fortfarande har rasism, fortfarande sexism, fortfarande ojämlikhet där ägandet ärvs – men det kan också vara precis tvärtom.

Det som kan avgöra är om vi lär oss utnyttja teknik för demokrati och rättvisa, inte överlåta den till maktbyggen åt kapitalet.

Om man studerar de sociala och ekonomiska förändringarna i dagens samhälle så ser man dörrar mot något annat. Vad betyder ett digitalt samhälle egentligen, vi behöver varken storbolag som Facebook eller Google för att skapa sociala medier. Och vi behöver inte gigantiska fabriker i USA eller Kina för att producera framtidens solceller (vi kan trycka ut dem i en skrivare). Vi behöver inga privata banker för att skapa investeringar. Vi behöver inte aggressiva flygbolag som äger lufttransporterna när små elflyg kan utgå från varje by och knyta samman land och stad. Och vi behöver inte konstgödselfabrikerna när bönder själva kan fermentera näring. När hela makten runt fossil energi faller samman så att Preem läggs ner går elöverskottet till elbilarna gratis.

Pessimisterna har rätt att dagerns samhälle, dagens företag, dagens kapitalägare inget gör för att skapa det hållbara, den cirkulära ekonomin och den materialåtervinning som måste till för att en planet ska räcka.

Men det är just därför den analysen inte räcker.

Vi måste även agera.

Det människan är idag är inte det den kommer att vara.

Det gäller att förstå att människor är fångade i ett socialt och ekonomiskt fängelse – men också att förstå att det är det vi kan förändra.

Om man inte tror det har man utvisat sig själv från klimatarbetet.

Och tror man inte att 120 000 TW solenergi kan ersätta 16 TW fossil energi behöver man lära sig matematik.